Du är här:Start > Blogg

18 okt måndag

Allt är inte vad det ser ut att vara

Jag passerar en ganska nyplanterad länga träd på min cykelväg till jobbet och har nästan behövt ducka vid ett av dem pga de ännu lågt hängande grenarna. Nu, i oktober när hösten kommit för att stanna, har löven fallit av och alla träden står där nakna. Jag mumlade till ett av träden medan jag passerade: "Ja, vila du. Vi ses nästa år". 

Nästan direkt slog det mig.
Så FEL jag hade! Varför sa jag så?

Jag inser att jag väldigt svepande uttryckt mig om trädens rytm i ett tidigare inlägg där jag skrev om att vi alla har olika säsonger av vila, blomning och fruktbärande. Men ur en synvinkel är det ju raka motsatsen om man tänker efter!

Vad menar jag?

I den "vila" som trädet är i under vintern sker något fantastiskt. De yttre krafterna må omringa trädet; pinande kyla, snö, slask, minusgrader, rått väder, hög kall luft, isande vindar... Men trädets inre liv upprätthålls! Hur?
Jag läste mig till att det beror på att trädet tidigare i livet (ja redan förra hösten!) lagrat fett, kolhydrater och protein för att på så sätt klara kommande vinter. 

Trädet må ha förlorat all sin glans för en tid, det förefaller inte ha någon tydlig uppgift som "syns på ytan", men ändå  hålls det vid liv tack vare dess inre kraft!

Visst är det häftigt!

Genom denna reflektion tycker jag mig se en liknelse för människans liv. Hur viktigt det är att lagra det goda inom oss för att stå pall när yttre omständigheter gör vår tillvaro grå, kall och död. Oavsett om det är en hel vintersäsongen eller bara en liten dipp; vi behöver vara laddade på insidan! Jag tänker också på vikten av att aktivt rusta varandra med det goda så att ingen syster eller bror "dör" på grund av kylan.

Vi behöver varandra. Vi behöver tala liv in i varandra. Tala Guds ord över varandra. De ord du talar till din vän kan vara det som bär igenom svåra tider. De ord någon annan talat, messat, skrivit eller via en sång delat till dig kan vara det du tar sikte på när isande vindar blåser.

Vissa tider kanske vi inte mäktar med att göra underverk, vi orkar bara "stå" som trädet jag cyklade förbi förra veckan gjorde. Men livsprocessen upprätthålls ändå. Tack vare det som sker på insidan.'

Vad får du själv för tankar kring denna betraktelse? Dela med er av era tankar i er cellgrupp eller med familjen!

/Andrea Wallenberg

27 sep måndag

Transparens

Just nu lyssnar jag på podden Pingst Relationer. Den inspirerar mig verkligen och för dig som inte funnit den än vill jag bara peppa dig till att kolla in den!

De talar mycket om att vara sårbara och transparenta inför varandra. Att vara äkta kring borden vid kyrkkaffet och i cellen. Dela LIVET och inte den putsade ytan. Det tror jag på!

I vår kyrka älskar vi Jesus, men vi är inte perfekta. Som alla andra brottas vi med livets bagage vi ALLA bär eftersom vi är människor. I vår livsresa vi ALLA går igenom i strävan att bli hela möter vi skuld, skam, självhat, fördömelse, destruktiva tankar på olika sätt (ja det är en LIVSfråga, inget som löser sig på en dag...)

Mitt i allt vårt inre mörker är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade. Som vi är och där vi är.

Några är bundna i dåliga relationer de inte mäktar med att ta sig ur.
Några längtar efter att se ens barn i kyrkan.
Några brottas med porr.
Några vågar inte söka hjälp för sin relation.
Några ser sin kropp i spegeln och hatar det som ses i spegelbilden.
Några är fyllda av fruktan.
Några känner sig som misslyckade föräldrar.
Några har längtat länge efter en livskamrat.
Några klarar inte av att behålla relationer stadigt.
Någon längtar efter att bli sedd.
Någon önskar att en hjälpande hand kunde räckas till en.
Någon har stora livsfrågor som den inte klarar att finna svaret på.

Mitt i allt det jobbiga som livet rymmer är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade.
Men delar vi inte det sanna livet med dess fram- och baksidor kan detta leda till känslan av ensamhet. J"ag är nog den enda som brottas med det här...Alla andra verkar ju inte ha problem" Så kan man tänka, för vi vet inte att andra brottas med samma sak! De kanske är med i vår cell, sitter på samma bänkrad, sjunger i lovsångsteamet, predikar, kokar kaffe, är en syster eller bror i Herren. Tänk att kunna vara sanna och dela och finna detta:

Du. Är. Inte. Ensam.

Vi bär ALLA på tunga stenar! Och vi behöver bli bättre på att dela detta med vår inre troende krets (inte HELA kyrkan såklart). När vi delar och vågar visa sårbarhet kan vi bära varandras bördor. Vi känner oss mindre ensamma. Vi presenterar en mer sann bild av vilka vi är. Operfekta, tilltufsade, ohela men SÅ älskade. Och med Guds kärlek och nåd som grund kan vi tillsammans hjälpa varandra att söka bli hela.

Steg för steg på livsresan.

 

16 aug måndag

Att bära frukt

Nu har en sommar gått och rutinerna knackar åter på dörren. Således dags att skriva ett blogginlägg.

Vi har ett plommonträd som i år ger mycket frukt. Härligt! Jag minns att vi tidigare år fått så mycket frukt att ett par grenar bågnade och låg utmed marken och vi fick till slut beskära ordentligt för att inte få samma (välsignade) bekymmer kommande år.

Jag kan mycket lite om trädgård. Men, inspirerad av ett annat nätinlägg om plommonträd, vill jag dela lite tankar om det här med fruktträd. 

Visst är det konstigt att jag inte går och är irriterad på plommonträdet i december att det inte bär frukt? Det som är så gott med plommon - GE MIG FRUKT! Nej, jag har ju med åren lärt mig att plommonträdet, liksom andra skördeväxter har en återkommande rytm. Det knoppas, grönskar, blommar, ger frukt, skördas, fäller löv och landar sedan i en längre vila för att lika mirakulöst (och självklart tycker vi?) börja om och vi får åter skörda ett år senare. 

Jag ifrågasätter inte denna rytm. Vet att den är en naturlig del av dess livsmening. Försöker inte skynda på, utan ser med glädje hur det blommar på våren och låter bli att smaka när karten är gröna och väntar in de mörklila frukterna utan knot.

Men hur är det med min inställning till mig själv och min medmänniska? Kan jag lika vis(s)t tänka så om min egen tillväxt och fruktbärande? Förstår jag att min medmänniska kanske inte är i samma del av rytmen än jag själv på ett område i livet? Blir jag nedslagen när andra njuter av min nästas frukt och inte min, eller förstår jag att jag bär frukt i rätt tid men att min tid just nu kanske heter "vila", "beskära" eller "ge näring?" Kräver jag att andra borde bära frukt, när de inte alls har samma rytm som jag? Kan jag se skillnad på ett ungträd och en som hängt med riktigt riktigt länge? Märker jag det på nåt sätt...på frukten?

Ja, detta leder sannerligen till eftertänksamhet. Det för mina tankar vidare till vilken sorts trädgårdsmästare jag är för mitt eget växande (såväl andligt som själsligt). På vilket sätt kan jag nära delar av mitt jag så att de växer och blir till välsignelse för andra? Vad behöver jag beskära för att själv må bra? I vilka situationer bör jag ha stöttor som håller upp mig när jag likt ett ungträd vajar alltför lätt i blåsten? 

Den stora trädgårdsmästaren med stort T är ju Gud själv. Genom den Helige Ande kan han hjälpa oss att slå vakt om vårt växande, leda oss till rätta beslut som borgar för god frukt och ge tålamod när kroppen, själen eller anden är i vila. Gud kan hjälpa oss att bära frukt (sån frukt som består som vi läser om i Joh 15:16). Gud kan, genom den Helige Ande, hjälpa oss att förstå att tid måste finnas för både vila och blomning. 

Fundera över i vilka områden du just nu är i vila resp blomning.
Fundera över vilken frukt du vill se i ditt liv och vad du då måste plantera (för vi kan inte plantera äpplen och förvänta oss plommon :) 
Fundera över vilka du har i ditt liv som kan fungera som stöttor där du själv ännu inte har en grov stam med djupa rötter. Be en vän att vara ditt stöd om du behöver.
Fundera över om du själv kan vara ett stöd, eller kan ge näring åt någon annan. Visst vill vi hjälpa varandra att växa?

Ta detta blogginlägg med dig i cellgruppen eller någon du gärna delar din trosresa med. Kanske kan det leda till intressanta samtal?

Ha en fin augustivecka! Hälsningar Andrea Wallenberg

17 maj måndag

Att leda och att bli ledd

DU ÄR EN LEDARE är ord som kan skapa såväl pepp och bekräftelse, som prestationskrav och kanske till och med ångest för den som tror att en ledare står inför andra och pratar. Jag vill skriva lite idag om just ledarskap.

Missionsbefallningen är nog bekant för de flesta kyrkvana:

Jesus som fått all makt i himlen och på jorden ber oss att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Hur? Jo, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud han gett oss.

Att göra andra till lärjungar blir, när man sätter sig och skriver om det, ett uppdrag som ger tid för rannsakan. Har jag ens nån gång gjort detta? :O En i vår cellgrupp påminde oss andra, senast vi zoomade, att vi har ett starkt arv i den kristna tron i vår svenska kultur som avspeglar sig i samhället i stort. Vi vill vara hjälpsamma, hjälpa den svage, att tala sanning och göra gott t.ex. Genom att göra gärningar som går i samklang med Guds visar vi på ett sant leverne och kan inspirera andra att följa i ens fotspår. Ett slags ”passivt” ledarskap, men ändå viktigt eftersom vårt handlande som troende kan vara den enda kontakt med kristenheten våra okristna vänner har.

Reflektion:
Vad får du för tankar när du tänker på denna mening:
Du är kanske den enda Bibel dina vänner läser.

Ett mer aktivt ledarskap sker i de fall vi samtalar om den kristna tron, delar med oss av erfarenheter och ger råd till andra utifrån detta. Vi leder eftersom vi själva redan upplevt det som någon annan just nu går igenom. Detta sker i vår vardag, i möte med våra vänner (oavsett om vi delar tron eller ej med dem).

Reflektion:
I vilka sammanhang hamnar du oftast i dessa situationer där du kan leda andra med hjälp av din tro och dina livserfarenheter. Sker det oftast med troende eller icke-troende? Med vilka är du mest bekväm att leda, och varför?

Att själv vända sig till någon annan i en situation man behöver reda i vänder på perspektivet. Då är det du som blir ledd. Då kan du bli inspirerad och dra från den andra! Kanske får du genom en sådan situation en annan synvinkel kring din situation, eller så får du feedback på om det du tänker är rimligt eller inte. Du kanske går ifrån ett sådant samtal med en ny riktning!

Reflektion:
Har du lätt eller svårt för att be andra om riktning i livet? Vet du till vem/vilka du kan gå när det gäller vägledning kring din tro, hälsa, ekonomi, relationer, ditt psykiska mående, praktiska saker? Tips: Be Gud om hjälp att finna vägvisare i livet om det finns något område där du saknar en sådan (för sällan är det samma som ger råd om allt:) Kanske behöver du professionell vägledning för somliga områden?

Du kanske inte ser dig som en ledare, men av bara farten har du kanske ”följare” på jobbet, i kompisgänget eller i kyrkan. Det finns potential i alla att vara en ledare. Se det som något positivt. Föd goda tankar kring detta i dig! Hörde når bra i veckan ang ledarskap. Det lät nåt i stil med:

Människor ser dig, människor följer dig:
se det som nåt positivt och gör nåt bra av det :)

Med de orden lämnar jag fritt fram för fundering och tankar för dig själv eller tillsammans din partner, din kompiskrets eller din cellgrupp kring just ledarskap!

/Andrea

 

 

10 maj måndag

En resa mellan tvivel och tro

För flera år sedan deltog jag i en kör där vi framförde Ulf Normarks verk ”Resa mellan tvivel och tro”. Jag söker på nätet och hittar beskrivningen om att vi i detta verk får ”möta och bekräftas i hur olika tron kan kännas och komma till oss. Musiken och texterna speglar oro, besvikelse och eftertanke, liksom tröst, förväntan och glädje.”

Det här tycker jag är så centralt för oss som kristna syskon. Att kyrkan är du och jag, mötet mellan människor där tron får stötas och blötas. Där den enes frågor får mötas av någon annans erfarenhet likväl som en annans frågor möts av motfrågor eller ett: ”jaha, du tänker så”.

Att vara människa är att leva ett liv som inte bara innehåller LIV eller DÖD utan många gråskalor däremellan. Ibland känns livet blomstrande, andra dagar som en öken. Och vissa dagar känns livet kanske mest som vardag. Så där vanligt och inte alls så spektakulärt. Vissa får, av outgrundlig anledning, smaka på livets baksida mer än andra. Ingen vet vad som händer imorn och vi kan inte planera ut varenda dag av vårt liv. Det vi kan anta är att livet kommer ge oss både solsken och mörka nätter. För så ser vi både genom historien och i Bibeln och i våra egna liv att det inte bara är ljusa rosa moln att leva som människa. (Men TÄNK att vi har en Gud som går med oss dessa dagar OCKSÅ!)

Livet böljar fram och åter. Vi hamnar förr eller senare på tvivlets väg och efter en tid, utan att man tänkt på det, vandrar man på trons väg utan att man förstod hur det gick till.

När vi samtalar med dem som är barn i tron (eller våra egna barn som vi hoppas och ber ska få en egen tro på Gud) tror jag det är viktigt att ge plats för tvivlet och inte bara för tron. Att inte rygga för svåra frågor som inte har svar utan istället ta emot dem, lyssna och fundera tillsammans. Det ger tröst och förväntan på den tro som kanske finns just runt hörnet om tvivlet. När ödmjukheten över det svåra i att vara människa får samsas med nåden och kärleken från Gud får livet fler nyanser. Det breddar ens Gudsbild och gör Honom större. Ja, är det inte just så; ju svårare det är att förstå Gud desto större blir längtan att lära känna Honom och se mer av vem han är. Och just när man anat något nytt om Gud, desto mindre vet vi. Så stor är han.

I tvivlets dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det ger dig inga svar, men fäster blicken på Honom.
I trons dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det får dig att inte glömma vem han är och att fortsatt ge honom äran, även när man själv tycker att man ”ser klart”.

Att tvivla är inte att vara svag. Att tvivla är att längta och söka efter sanningen. Och vi kan hålla den i handen som tror.
Att tro är inte att vara starkare än den som tvivlar. Du har erfarit något du kanske förut inte visste om Gud. Och vi kan hålla den i handen som tvivlar.
Så vackert kan syskonskapet vara.

Livet är en resa mellan tvivel och tro, en personlig sådan. Vi vet inte varför vissa böner inte besvaras eller när och hur Herren kommer åter. Vi förstår inte allt om andevärlden. Men om vi vågar dela vår trosresa med varandra kan vi stötta och bekräfta varandra var vi än befinner oss. Och uppmuntra varandra att dra oss närmre Gud för att lära känner mer om vem han är.

Låt dina närmaste trosvänner få vara en del av din livsresa. Dela själv med dig av dina frågor och funderingar så att vi på ett sant och ärligt sätt lär oss möta varandra just där vi är.