https://us02web.zoom.us/j/2031586165?pwd=d04wbVhzRDBUUzNHNUErbW8yY3dYdz09

Passcode; filadelfia

MeetingID; 203 158 6165

Välkommen att vara med och be denna veckan.

Michael Roos

Kan du se längre än idag eller nästa dag och kan du se bortom de du har för dina ögon? Kommer ditt liv att bli bättre? Många lever i det korta perspektivet och det kan vara viktigt att leva i nuet men det viktiga är om man i nuet har ställ in kompassen i det långa perspektivet. Stormar och oroligheter kommer men har jag ställt in min kompas som leder mig framåt trots allt som sker?
Som kyrka har vi ställt in kompassen i det långa perspektivet men vi lever också i nuet. Det finns några grundstenar för oss som gör att vi långsiktigt kan nå rätt; Vårt fokus på Guds ordet, bönen och lovsången samt gemenskapen och att nå ut med evangelium om Jesus. Dessa är grundstenar i som definierar vilka vi som kyrka är. Allt detta vill vi vara och göra med Jesus i centrum och den Helige Ande som vår hjälpare.
Någon myntade uttrycket "lev i nuet men planera för framtiden". Jag tro på en underbar framtid och att det bästa ligger framför oss. Då tänker jag nu i den här tiden men också såklart med ett evighetsperspektiv. Evigheten är ju ytterst när vi går ur tiden här på jorden men evigheten börjar också redan här på jorden. Vi kan leva med en förväntan och ett evighet och gudsrikes perspektiv som innebär att jag tror på en verksam Gud här och nu genom sin Ande. Eftersom Gud genom sin Ande är verksam så tror jag att allt samverkar till det bästa för Guds rikes skull. Därför vet jag att det finns ett hopp för framtiden som det står i Jeremia 31:17. Det står också att "Ty med ett offer har han för alla framtid fullkomnat dem som blir helgade" i Hebreerbrevet 10:14. - Jesus har för all framtid öppnat vägen för dig att leva ett välsignat liv. För Gud är nuets Gud och historiens Gud men också Framtidens Gud. / Michael Roos

Nästan direkt slog det mig.
Så FEL jag hade! Varför sa jag så?

Jag inser att jag väldigt svepande uttryckt mig om trädens rytm i ett tidigare inlägg där jag skrev om att vi alla har olika säsonger av vila, blomning och fruktbärande. Men ur en synvinkel är det ju raka motsatsen om man tänker efter!

Vad menar jag?

I den "vila" som trädet är i under vintern sker något fantastiskt. De yttre krafterna må omringa trädet; pinande kyla, snö, slask, minusgrader, rått väder, hög kall luft, isande vindar... Men trädets inre liv upprätthålls! Hur?
Jag läste mig till att det beror på att trädet tidigare i livet (ja redan förra hösten!) lagrat fett, kolhydrater och protein för att på så sätt klara kommande vinter.

Trädet må ha förlorat all sin glans för en tid, det förefaller inte ha någon tydlig uppgift som "syns på ytan", men ändå hålls det vid liv tack vare dess inre kraft!

Visst är det häftigt!

Genom denna reflektion tycker jag mig se en liknelse för människans liv. Hur viktigt det är att lagra det goda inom oss för att stå pall när yttre omständigheter gör vår tillvaro grå, kall och död. Oavsett om det är en hel vintersäsongen eller bara en liten dipp; vi behöver vara laddade på insidan! Jag tänker också på vikten av att aktivt rusta varandra med det goda så att ingen syster eller bror "dör" på grund av kylan.

Vi behöver varandra. Vi behöver tala liv in i varandra. Tala Guds ord över varandra. De ord du talar till din vän kan vara det som bär igenom svåra tider. De ord någon annan talat, messat, skrivit eller via en sång delat till dig kan vara det du tar sikte på när isande vindar blåser.

Vissa tider kanske vi inte mäktar med att göra underverk, vi orkar bara "stå" som trädet jag cyklade förbi förra veckan gjorde. Men livsprocessen upprätthålls ändå. Tack vare det som sker på insidan.'

Vad får du själv för tankar kring denna betraktelse? Dela med er av era tankar i er cellgrupp eller med familjen!

/Andrea Wallenberg

De talar mycket om att vara sårbara och transparenta inför varandra. Att vara äkta kring borden vid kyrkkaffet och i cellen. Dela LIVET och inte den putsade ytan. Det tror jag på!

I vår kyrka älskar vi Jesus, men vi är inte perfekta. Som alla andra brottas vi med livets bagage vi ALLA bär eftersom vi är människor. I vår livsresa vi ALLA går igenom i strävan att bli hela möter vi skuld, skam, självhat, fördömelse, destruktiva tankar på olika sätt (ja det är en LIVSfråga, inget som löser sig på en dag...)

Mitt i allt vårt inre mörker är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade. Som vi är och där vi är.

Några är bundna i dåliga relationer de inte mäktar med att ta sig ur.
Några längtar efter att se ens barn i kyrkan.
Några brottas med porr.
Några vågar inte söka hjälp för sin relation.
Några ser sin kropp i spegeln och hatar det som ses i spegelbilden.
Några är fyllda av fruktan.
Några känner sig som misslyckade föräldrar.
Några har längtat länge efter en livskamrat.
Några klarar inte av att behålla relationer stadigt.
Någon längtar efter att bli sedd.
Någon önskar att en hjälpande hand kunde räckas till en.
Någon har stora livsfrågor som den inte klarar att finna svaret på.

Mitt i allt det jobbiga som livet rymmer är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade.
Men delar vi inte det sanna livet med dess fram- och baksidor kan detta leda till känslan av ensamhet. J"ag är nog den enda som brottas med det här...Alla andra verkar ju inte ha problem" Så kan man tänka, för vi vet inte att andra brottas med samma sak! De kanske är med i vår cell, sitter på samma bänkrad, sjunger i lovsångsteamet, predikar, kokar kaffe, är en syster eller bror i Herren. Tänk att kunna vara sanna och dela och finna detta:

Du. Är. Inte. Ensam.

Vi bär ALLA på tunga stenar! Och vi behöver bli bättre på att dela detta med vår inre troende krets (inte HELA kyrkan såklart). När vi delar och vågar visa sårbarhet kan vi bära varandras bördor. Vi känner oss mindre ensamma. Vi presenterar en mer sann bild av vilka vi är. Operfekta, tilltufsade, ohela men SÅ älskade. Och med Guds kärlek och nåd som grund kan vi tillsammans hjälpa varandra att söka bli hela.

Steg för steg på livsresan.

Vi har ett plommonträd som i år ger mycket frukt. Härligt! Jag minns att vi tidigare år fått så mycket frukt att ett par grenar bågnade och låg utmed marken och vi fick till slut beskära ordentligt för att inte få samma (välsignade) bekymmer kommande år.

Jag kan mycket lite om trädgård. Men, inspirerad av ett annat nätinlägg om plommonträd, vill jag dela lite tankar om det här med fruktträd.

Visst är det konstigt att jag inte går och är irriterad på plommonträdet i december att det inte bär frukt? Det som är så gott med plommon - GE MIG FRUKT! Nej, jag har ju med åren lärt mig att plommonträdet, liksom andra skördeväxter har en återkommande rytm. Det knoppas, grönskar, blommar, ger frukt, skördas, fäller löv och landar sedan i en längre vila för att lika mirakulöst (och självklart tycker vi?) börja om och vi får åter skörda ett år senare.

Jag ifrågasätter inte denna rytm. Vet att den är en naturlig del av dess livsmening. Försöker inte skynda på, utan ser med glädje hur det blommar på våren och låter bli att smaka när karten är gröna och väntar in de mörklila frukterna utan knot.

Men hur är det med min inställning till mig själv och min medmänniska? Kan jag lika vis(s)t tänka så om min egen tillväxt och fruktbärande? Förstår jag att min medmänniska kanske inte är i samma del av rytmen än jag själv på ett område i livet? Blir jag nedslagen när andra njuter av min nästas frukt och inte min, eller förstår jag att jag bär frukt i rätt tid men att min tid just nu kanske heter "vila", "beskära" eller "ge näring?" Kräver jag att andra borde bära frukt, när de inte alls har samma rytm som jag? Kan jag se skillnad på ett ungträd och en som hängt med riktigt riktigt länge? Märker jag det på nåt sätt...på frukten?

Ja, detta leder sannerligen till eftertänksamhet. Det för mina tankar vidare till vilken sorts trädgårdsmästare jag är för mitt eget växande (såväl andligt som själsligt). På vilket sätt kan jag nära delar av mitt jag så att de växer och blir till välsignelse för andra? Vad behöver jag beskära för att själv må bra? I vilka situationer bör jag ha stöttor som håller upp mig när jag likt ett ungträd vajar alltför lätt i blåsten?

Den stora trädgårdsmästaren med stort T är ju Gud själv. Genom den Helige Ande kan han hjälpa oss att slå vakt om vårt växande, leda oss till rätta beslut som borgar för god frukt och ge tålamod när kroppen, själen eller anden är i vila. Gud kan hjälpa oss att bära frukt (sån frukt som består som vi läser om i Joh 15:16). Gud kan, genom den Helige Ande, hjälpa oss att förstå att tid måste finnas för både vila och blomning.

Fundera över i vilka områden du just nu är i vila resp blomning.
Fundera över vilken frukt du vill se i ditt liv och vad du då måste plantera (för vi kan inte plantera äpplen och förvänta oss plommon :)
Fundera över vilka du har i ditt liv som kan fungera som stöttor där du själv ännu inte har en grov stam med djupa rötter. Be en vän att vara ditt stöd om du behöver.
Fundera över om du själv kan vara ett stöd, eller kan ge näring åt någon annan. Visst vill vi hjälpa varandra att växa?

Ta detta blogginlägg med dig i cellgruppen eller någon du gärna delar din trosresa med. Kanske kan det leda till intressanta samtal?

Ha en fin augustivecka! Hälsningar Andrea Wallenberg

Missionsbefallningen är nog bekant för de flesta kyrkvana:

Jesus som fått all makt i himlen och på jorden ber oss att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Hur? Jo, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud han gett oss.

Att göra andra till lärjungar blir, när man sätter sig och skriver om det, ett uppdrag som ger tid för rannsakan. Har jag ens nån gång gjort detta? :O En i vår cellgrupp påminde oss andra, senast vi zoomade, att vi har ett starkt arv i den kristna tron i vår svenska kultur som avspeglar sig i samhället i stort. Vi vill vara hjälpsamma, hjälpa den svage, att tala sanning och göra gott t.ex. Genom att göra gärningar som går i samklang med Guds visar vi på ett sant leverne och kan inspirera andra att följa i ens fotspår. Ett slags "passivt" ledarskap, men ändå viktigt eftersom vårt handlande som troende kan vara den enda kontakt med kristenheten våra okristna vänner har.

Reflektion:
Vad får du för tankar när du tänker på denna mening:
Du är kanske den enda Bibel dina vänner läser.

Ett mer aktivt ledarskap sker i de fall vi samtalar om den kristna tron, delar med oss av erfarenheter och ger råd till andra utifrån detta. Vi leder eftersom vi själva redan upplevt det som någon annan just nu går igenom. Detta sker i vår vardag, i möte med våra vänner (oavsett om vi delar tron eller ej med dem).

Reflektion:
I vilka sammanhang hamnar du oftast i dessa situationer där du kan leda andra med hjälp av din tro och dina livserfarenheter. Sker det oftast med troende eller icke-troende? Med vilka är du mest bekväm att leda, och varför?

Att själv vända sig till någon annan i en situation man behöver reda i vänder på perspektivet. Då är det du som blir ledd. Då kan du bli inspirerad och dra från den andra! Kanske får du genom en sådan situation en annan synvinkel kring din situation, eller så får du feedback på om det du tänker är rimligt eller inte. Du kanske går ifrån ett sådant samtal med en ny riktning!

Reflektion:
Har du lätt eller svårt för att be andra om riktning i livet? Vet du till vem/vilka du kan gå när det gäller vägledning kring din tro, hälsa, ekonomi, relationer, ditt psykiska mående, praktiska saker? Tips: Be Gud om hjälp att finna vägvisare i livet om det finns något område där du saknar en sådan (för sällan är det samma som ger råd om allt:) Kanske behöver du professionell vägledning för somliga områden?

Du kanske inte ser dig som en ledare, men av bara farten har du kanske "följare" på jobbet, i kompisgänget eller i kyrkan. Det finns potential i alla att vara en ledare. Se det som något positivt. Föd goda tankar kring detta i dig! Hörde når bra i veckan ang ledarskap. Det lät nåt i stil med:

Människor ser dig, människor följer dig:
se det som nåt positivt och gör nåt bra av det :)

Med de orden lämnar jag fritt fram för fundering och tankar för dig själv eller tillsammans din partner, din kompiskrets eller din cellgrupp kring just ledarskap!

/Andrea

Det här tycker jag är så centralt för oss som kristna syskon. Att kyrkan är du och jag, mötet mellan människor där tron får stötas och blötas. Där den enes frågor får mötas av någon annans erfarenhet likväl som en annans frågor möts av motfrågor eller ett: "jaha, du tänker så".

Att vara människa är att leva ett liv som inte bara innehåller LIV eller DÖD utan många gråskalor däremellan. Ibland känns livet blomstrande, andra dagar som en öken. Och vissa dagar känns livet kanske mest som vardag. Så där vanligt och inte alls så spektakulärt. Vissa får, av outgrundlig anledning, smaka på livets baksida mer än andra. Ingen vet vad som händer imorn och vi kan inte planera ut varenda dag av vårt liv. Det vi kan anta är att livet kommer ge oss både solsken och mörka nätter. För så ser vi både genom historien och i Bibeln och i våra egna liv att det inte bara är ljusa rosa moln att leva som människa. (Men TÄNK att vi har en Gud som går med oss dessa dagar OCKSÅ!)

Livet böljar fram och åter. Vi hamnar förr eller senare på tvivlets väg och efter en tid, utan att man tänkt på det, vandrar man på trons väg utan att man förstod hur det gick till.

När vi samtalar med dem som är barn i tron (eller våra egna barn som vi hoppas och ber ska få en egen tro på Gud) tror jag det är viktigt att ge plats för tvivlet och inte bara för tron. Att inte rygga för svåra frågor som inte har svar utan istället ta emot dem, lyssna och fundera tillsammans. Det ger tröst och förväntan på den tro som kanske finns just runt hörnet om tvivlet. När ödmjukheten över det svåra i att vara människa får samsas med nåden och kärleken från Gud får livet fler nyanser. Det breddar ens Gudsbild och gör Honom större. Ja, är det inte just så; ju svårare det är att förstå Gud desto större blir längtan att lära känna Honom och se mer av vem han är. Och just när man anat något nytt om Gud, desto mindre vet vi. Så stor är han.

I tvivlets dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det ger dig inga svar, men fäster blicken på Honom.
I trons dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det får dig att inte glömma vem han är och att fortsatt ge honom äran, även när man själv tycker att man "ser klart".

Att tvivla är inte att vara svag. Att tvivla är att längta och söka efter sanningen. Och vi kan hålla den i handen som tror.
Att tro är inte att vara starkare än den som tvivlar. Du har erfarit något du kanske förut inte visste om Gud. Och vi kan hålla den i handen som tvivlar.
Så vackert kan syskonskapet vara.

Livet är en resa mellan tvivel och tro, en personlig sådan. Vi vet inte varför vissa böner inte besvaras eller när och hur Herren kommer åter. Vi förstår inte allt om andevärlden. Men om vi vågar dela vår trosresa med varandra kan vi stötta och bekräfta varandra var vi än befinner oss. Och uppmuntra varandra att dra oss närmre Gud för att lära känner mer om vem han är.

Låt dina närmaste trosvänner få vara en del av din livsresa. Dela själv med dig av dina frågor och funderingar så att vi på ett sant och ärligt sätt lär oss möta varandra just där vi är.

Vidare står det;
"De (Paulus och Silas) fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken. Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte något illa! Vi är alla här." Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas." (Apostlagärningarna 16:23-29)

Mina tankar fastnade vid Fångvaktaren. Vi har många fångvaktare i våra liv som vill begränsa vår frihet. Fångvaktaren i detta sammanhang symboliserar ett motstånd, ett problem eller en svårighet. Fångvaktaren satte dem i det innersta mörkaste rummet och begränsade deras frihet ytterligare genom att spänna fast dem i en stock. Det är kort sagt ett stort motstånd ett svårt problem som Paulus och Silas är i. Men varje motstånd, problem eller svårighet måste böja sig under Namnet Jesus och böja sig när vi tillber Jesus precis som Paulus och Silas gjorde vid midnatt i sin cell. Det kom en kraftig jordbävning som skakade i fängelsets grundvalar och allas bojor föll av och alla dörrar öppnades. Något radikalt hände. Fångvaktaren blev förvandlad. Motståndet och svårigheten förvandlas.
Paulus och Silas frihet kom just genom motståndet och svårigheten. Det står om fångvaktaren att;

"Sedan förde han ut dem"(v.30)
Friheten Kommer alltså genom en förvandlad fångvaktare. Ett problem är inte bara ett problem det kan också var en lösning förklädd i en fångvaktare.

Vidare står det;
"Han frågade: "Ni herrar,"vad skall jag göra för att bli frälst?" De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." (v.30-31)
Tron på Jesus förändrar varje fångvaktare, varje motstånd och problem, i ditt liv.

"Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast."(v.32-33)
Fångvaktaren blir istället deras tjänare och betjänade dem genom att tvätta deras sår. Du kanske har sår i ditt liv? Vi tänker ofta att Gud tvättar mina sår. Men faktum är att fångvaktaren tvättar dina sår. Det finns balsam i den svårighet du går igenom. Vågar du tro att dina problem kan bli din tjänare? Ditt problem kan tvätta dina sår och tjäna dig och få dig att segra. Motstånd har den förmågan att den har potential att betjäna dig om vi har blicken fäst på Jesus genom allt.

"Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud."(v.34)
Fångvaktaren, motståndet och problemet lyfter dem ut ur fängelset UPP till ett dukat bord. Gud låter fångvaktaren få servera och föra dig till ett dukat bord. det finns en belöning och välsignelse som han vill föra dig till. Vill du tillåta Gud att genom fångvaktaren välsigna dig?

"När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där männen!" Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!""(v.35-36)
Det goda rapporterna kommer till dig genom fångvaktaren. Problemet kan tala dig och ge dig Frid. Vill Du låta Gud få tala till dig genom dina problem?

Jag har en tro att Gud kan tala till mig på många olika sätt. Genom sitt ord och genom Guds Ande såklart först och främst. Men också Genom människor jag möter. Han kan tala till mig genom naturen och till och med genom händelser och till och med problem och fångvaktare i mitt liv.

Hoppas du får en annan bild av dina fångvaktare idag. Var inte rädd min vän. Fångvaktaren är i ditt liv för att betjäna dig. Fångvaktaren är en förklädd välsignelse. Fångvaktaren får genom Guds Förvandlande nåd nya kläder.

Gud välsigna Dig

Michael Roos

Idag tänkte jag prata lite om sanningen. Det kan låta djärvt, för vem av oss människor kan verkligen veta sanningen? Vi som bor på en liten jord i ett oändligt universum skapad av en allsmäktig, allvetande, allestädes närvarande Gud. Vet vi verkligen sanningen?

Kan jag presentera tron och Gud som ett litet rött paket med vita snören? Är den så lättförståelig och välpaketerad? Vad tycker du? Ta dig en funderare innan du läser vidare.

*tankepaus*

Min tanke är att svaret är både ja och nej.

NEJ är lättast att börja med. För vi brottas givetvis med klassiska frågor om varför världen är ond om Gud är god, varför en del får bönesvar och andra inte, vilka som når himlen eller inte. Och hur gick det egentligen till när världen skapades? Hade Adam navel? :) För att citera Tage Danielsson: "Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på".
Detta gör tron tämligen komplicerad. Det gör Gud mer mystisk än lättförklarlig. Vi kan inte naivt förklara svåra frågor om livet med ett enkelt "så här är det". För i ditt och mitt liv sker allt möjligt som inte går att förklara.

Det är viktigt att vi lever i den ödmjukheten inför livet självt, men också inför varandra, när vi vägleder varandra i tron. Det är mycket vi inte vet sanningen om, och det är så vi måste presentera det. Gärna med motfrågor till den som undrar "vad tänker du?". Gärna med uppmuntran om att själv söka Gud efter svaret. ("Vad ser du när du läser? Vad har du själv erfarit hittills?"). Och nu kommer jag till ja-sidan om huruvida tron är lättförståelig och välpaketerad.

JA. På ett sätt. Om alla andras ord faller platt till marken om vad eller vem Gud är (eller inte är), så har vi ju Guds Ord att gå till. Och Jesu liv. Jesus säger att han är sanningen och att Guds ord är sanning (Joh 14:6 samt 17:17). Han säger också att han kom för att vittna om sanningen (Joh 18:37). Läser jag Guds Ord och ser på Jesu liv och handlande framträder detta:
-Gud älskar alla människor och vill allas frälsning (Joh 3:16, 1 Tim 2:4)
-Gud sände sin Son som ett offerlamm till att betala priset för alla människors synd. (Joh 3:16 forts)
-Genom Jesu död har människan fått evigt liv. (Joh 3:16 forts)
-Jesus dog inte bara utan uppstod igen från de döda - en evig seger vanns över mörkrets makt (läs alla evangelierna!).
-Jesus, medan han levde, visade nåd, barmhärtighet och kärlek för utsatta och svaga. Han tog sig tid/tog sig an kvinnor (och barn) som inte hade samma status som männen (Joh kap4+8, Luk kap10, Matt 26). Han gjorde gott och botade folk som var sjuka. Han lärde oss förbli i Gud mer än att förbli i mänskliga regler. Han uppmanar oss att älska, inte bara Gud, utan vår nästa (Matt 22:36-40).
Skulle jag försöka paketera det här i ett litet rött paket med vita snören skulle väl det röda vara kärleken (vi är älskade!) och det vita vara renheten från synd (vi är fria!). Och i paketet skulle det stå "ge detta vidare till någon annan". Det vill säga dela med dig av detta budskap (Matt 28:18-20). 1) Du är älskad. 2) Du är fri. 3) Ge det vidare.

Och när vi då återkommer till de klurigare frågorna som det inte FINNS några enkla svar på (för det finns ju som sagt ett NEJ på frågan om tron och Gud är enkel) så kan vi bara uppmuntra andra att söka Gud själv, lära känna Honom själv. Ju mer vi umgås med någon desto mer lär vi känna någon. Det tror jag om Gudsrelationen med.
Så led andra till att själva upptäcka vem Gud är i trons alla årstider. I torr öknen, i frodig dal, på bergets topp med utsikt eller i dunkla grottor. En tro som bara bygger på vad en annan säger till mig blir inte lika stadigt grundad som om jag sökt svaren eller erfarit honom själv. Och det jag själv erfarit, det kan ingen ta ifrån mig eller säga "så var det inte".

Vi får träna oss i att se det som en trygghet i att Gud i sin allsmäktighet, allvetande och allestädes närvarande står över alla livsfrågor om sanningen som vi människor på lilla planeten jorden bär på. I hans storhet bär han hela skapelsen. Bär även oss. Bär våra liv och vandrar med oss (även om det för några kan kännas som om han inte alls går med oss på stranden som det där extra paret fotspår, utan vi känner oss mest dumpade där och träffar eventuellt på honom längre fram på vägen). Men då tänker jag att vi inte får bygga våra liv enbart på känslans grund. För känslor kommer och går, men Guds ord består. Och om Guds ord nu består och är sanning, vad står det då där? Jo, för den som känner sig dumpad på stranden står det "Jag är med er alla dagar" och "Du omsluter mig på alla sidor" som jag skrev i mitt första blogginlägg. Så: Där och då på stranden kan det kännas hur som helst. Det kan, i ärlighetens namn, vara ett rent helvete för någon att känna sig så ensam, lämnad och inte se Gud någonstans. Men då får sanningen (Guds Ord) vara vår fyr i mörkret. Det jag ser på, när allt annat är svart. Mantra orden, meditera dem, säg dem högt, skriv ned dem. Dag efter dag. Min erfarenhet säger att det kommer en ny trons årstid. Till slut. Vad säger din? (Notis: Jag skrev först "Det KOMMER en ny årstidÄmen jag bet mig i tungan och formulerade om!:)

Det handlar alltså inte om våra välformulerade svar och om paketeringen av tron, tänker jag. För det är oftast svårt (och kanske dumt rentutav) att paketera tron i nåt som just jag håller för sant. Jag kan (och bör) dela mina tankar om vad jag själv har upplevt men någon annans tro måste få byggas på egna erfarenheter. Vår uppgift blir att visa att det handlar om att lära känna sanningen om Guds kärlek och friheten vi har i Jesus. Och att själva vandra den vägen.

Idag blev det ett långt inlägg! Hoppas att den gav dig tankar för dagen. Dela med er av era tankar om detta i era cellgrupper i veckan, ni som vill använda bloggen till detta.

/Andrea

I Johannesevangeliet 1:5 läser vi: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Mörker kan omge oss på många sätt. I vårt inre kan mörka tankar skugga tillvaron, i vår värld kan vi både se, höra och läsa om mörker som drabbar den enskilde. Ett mått av mörker möter vi av på vår livsvandring. Det ingår liksom i paketet att vara människa; att även möta mörkret. Men vi har fått ett ljus. Jesus.

En sång som många troende är bekant med är Det lilla ljus jag har. Den handlar om att vi ska lysa för världen och inte dölja ljuset. Det bygger på Jesu ord från Matt 5:14 där han säger att vi är världens ljus. Det får mig att fundera på vad det innebär att vara världens ljus. Jag tror att de allra flesta av oss snabbt svarar att vi ska visa godhet och kärlek mot andra människor. Vara hjälpsamma, omsorgsfulla och givmilda. Sant. MenÄtänker jag vidare. Jag har SÅ många fina vänner som ännu ej lever i en relation med Jesus och inte verkar så intresserade av det heller, men som lever utgivande liv, öppnar sina hem, delar sina hjärtan, är frikostiga, givmilda, visar värme och kärlek på ett alldeles fantastiskt sätt.

Jag tror att Gud kan verkar i alla på olika sätt. När vi gör en god handling, troende eller inte, så agerar vi i enlighet med Guds principer. När vi hjälper den svage äras Han. För vår ande vet att det är rätt och sant. Människors godhet finns för att Gud finns, även om inte alla bekänner sig till honom. Vem är det annars som hjälper oss att vara goda?

Ändå återkommer jag till Matt 5 och Jesu förklaring av oss som världens ljus. Som en stad på ett berg synlig för alla. Vi är kallade till det. Hur gör vi då för att verkligen ge ljus åt Jesus? Så att han syns? På vilket sätt är just du och jag kallade att vara ett världens ljus som inte drar uppmärksamheten till oss främst, utan till Jesus. Jag tror det finns en utmaning här. Världen har alltid varit i behov av kärlek, acceptans och respekt. Idag lyfts många röster i all sorts media om människors lika värde oavsett kön, religion, etnicitet, sexualitet osv. Så BRA att rösterna höjs och hörs. Men har en troende då en ytterligare uppgift? Hur förvaltar vi det som Jesus kallat oss till? Hur kan vårt eget lilla ljus få lysa så att människor inte bara tänker "å han är alltid så snäll" eller "de är så hjälpsamma" eller "tänk vad hon hjälper andra" utan också faktiskt ser Jesus, får smaka på himlen, längta efter mer och till syven och sist vilja vara en del av detta. Hur? Spännande tankar att reflektera kring!

Ta dig en funderare. Vad i ditt vardagliga liv gör du redan idag som lyser och gör att folk ser Jesus i dig och inte bara din goda handling? Vad vill du sluta göra så att Jesus får synas ännu tydligare? Vad vill du börja med att göra för att Jesus ska bli mer synlig? Det handlar inte om att komma med pekpinnar och säga att vi avsiktligt satt ljuset under skäppan.
Nej, jag vill bara uppmuntra oss alla att stretcha oss i både hur vi talar och hur vi agerar så att inte bara godhet, vänlighet och omsorg syns, utan även den Gud från vilken godheten kommer. Han vill ju att alla människor ska ta emot frälsningen!

Om människor i vår stad ska se att våra händer är Guds händer i mänsklig form... Att våra hjärtan slår i takt med Guds. Att våra ord är inspirerade av den Helige Ande. Att Jesus är den som förvandlar mörker till ljus. Vad gör vi då? Hur gör vi?
Vårt agerande och våra ord, vad vi väljer att göra och inte göra, bör ju rimligen skapa en gudslängtan i människor, och inte stanna vid "du är en god människa". Eller hur? :) Vi vill göra skillnad i vår värld, oavsett om det är på arbetsplatsen, på bussen eller i snacket med nån bekant!

Diskutera gärna i cellgrupperna eller med din familj eller dina vänner. Det lilla ljus du har - hur ska det lysa klart så alla ser?

Musiktips I linje med detta: For the One - live med Bethel Music & Jenn Johnson
En textrad: oh that when they look in my eyes they would see youÄ

/Andrea

Det var på tiden, tänker någon.
Blogga igen, varför det? tänker en annan.
Fett sena på bollen, tänker kanske en tredje.

Hur det nu är så återupptar vi iallafall en bloggandet efter några års vila. Och de flesta inläggen kommer jag, Andrea Wallenberg, skriva. Jag blev medlem för över 20 år sen och gillade att skriva redan då. Detta inlägg kommer att handla om vad vi lyssnar på.

För visst är det så att det runtomkring både dig och mig skvalar budskap kors och tvärs.
"Så minskar du risken för Alzheimers"
"Tegnell befarar en tredje våg"
"Skottdrama i Malmö"
"Köp 3 betala för 2"
"Fixa kroppen inför beach 2021"
Vi ska hålla oss uppdaterade om världsläget, välja bland alla produkter som skriker "köp mig!", få koll på politikernas åsikter och samtidigt verka i en värld som kräver vår tillgänglighet. Helst dygnet runt.

Det är lätt att missa sanningens budskap när bruset runtomkring en blir alltför högt. Sanningen som säger vem du är i Kristus. Och den rösten kommer som bekant ofta som "en viskning" eller "en stilla vind". Att förnimma Guds röst i ett liv som pulserar på kräver ofta (men inte alltid) att jag verkligen lyssnar. Att jag tar tid att stilla mig. Jag måste stanna upp.

"Bli stilla, och besinna att jag är Gud" står det i Psaltaren 46:11

Ta några minuter och betänk dessa ord. Vad betyder det för mig att Herren är Gud? Vad betyder denna konungslighet? Vad betyder det att han är Allsmäktig? Vad finns i treenighetens hemlighet hos denne Gud; Gud Fadern, Gud Sonen och Gud Anden? Vem är jag i förhållande till denne Gud? En son, en dotter, ett kungabarn. Skapad till hans avbild. Friköpt genom Jesu blod. En ny skapelse i Kristus. Övermåttan underbar.

Det blir svindlande tankebanor. Vilka tankar fick du? Att lära känna vem Gud är görs inte på en dag. Det är en livsresa och ju mer vi lär känna Honom, desto mer inser vi hur lite vi vet.

"Bli stilla, och besinna att jag är Gud".

Hur?

Bibeln blir en av de vägar där vi kan lära känna Gud, och således en viktig röst in i våra liv. En röst som kan leda oss genom det stundtals svåra i att vara människa. Bibeln får vi lyssna till när det skvalar runtomkring av andra röster som vill definiera mig eller min situation.

Om bruset runtomkring ger dig oro - läs i Bibeln om den frid som bara Gud kan ge.
Om du tyngs av livets krav - läs om bördorna han vill bära, och om den omsorg som Gud ger.
Om du är rådvill - sök vägledning i Bibeln.
När lögner om dig tränger in i ditt sinne - beskydda ditt inre genom att läsa i Bibeln om vem du är i Kristus.

Låt Bibeln, Guds Ord, vara en viktig röst som du varje dag väljer att lyssna till. Då har du Guds Ord och hans sanningar om dig som grund när du omges av bruset i vardagen. Jag tror att det kan bli lättare att navigera i livet då. När Bibeln blir som ett fyrtorn som visar vägen. Vi kommer att skriva mer om Bibeln i kommande inlägg.
Kul att du ville läsa vårt första inlägg. Tills vi hörs igen - Jesus är med dig

PS. Och som svar på frågan "Blogga igen, varför det?" så hoppas vi att bloggen kan få vara en sån där viktig röst i ditt liv. En röst som uppmuntrar dig till ett liv nära Gud. Har du själv idéer om vad du vill läsa i vår blogg? Maila vår info-adress. DS

/Andrea Wallenberg

Bibelordet talar om att "Jesus är större än allt".
Låt oss som församling lägga ett fokus 2021 på att göra Jesus större, mer efterföljd och upphöjd av människor. Tänk om vi oavsett vad vi talar om 2021 kunde genomsyra våra samtal med orden; "Jesus är större" änÄ(vårt samtalsfokus och våra behov). Tänk om vi skulle tala och leva löftet att "Jesus är större än allt" när svårigheter kommer.
Olika saker, situationer och omständigheter i våra liv kan ofta växa sig stora och förstoras. Det kan vara ok av bekymmer, fruktan och otro som ibland tar över i våra liv.
Låt istället 2021 bli året då vi lägger av oss dessa ok och att Jesus istället ska få ännu större plats i våra liv. Låt detta året få bli året då Jesus får växa sig större i våra liv. Året då alla saker, situationer och omständigheter, alla bekymmer, fruktan och otro får läggas under Jesu mäktiga namn.
Genom att tillsammans proklamera att "Jesus är större" tror vi att under och mirakler kan ske och människor kommer att komma till tro. De som är gamla i tron såväl som de som är nya i tron, alla människor och alla generationer, kan gemensamt proklamera att "Jesus är större än allt". Då kommer fler uppleva Jesu kärlek och komma till tro. Då kommer fler att få uppleva ett genombrott i sitt liv.
När vårt fokus är att "Jesus är större än allt" och det får genomsyra vår kyrka, gudstjänster, vårt engagemang, våra verksamheter och cellgrupper så kommer Guds Ande att kunna göra mer i våra liv. En Jesuscentrering skapar nämligen förutsättning för den helige Andes närvaro och därigenom möjligheten för Anden att verka i oss på det sätt som han vill. Låt oss be att Jesus blir större än allt annat i våra liv.

/MICHAEL ROOS