En resa mellan tvivel och tro

För flera år sedan deltog jag i en kör där vi framförde Ulf Normarks verk "Resa mellan tvivel och tro". Jag söker på nätet och hittar beskrivningen om att vi i detta verk får "möta och bekräftas i hur olika tron kan kännas och komma till oss. Musiken och texterna speglar oro, besvikelse och eftertanke, liksom tröst, förväntan och glädje."

Det här tycker jag är så centralt för oss som kristna syskon. Att kyrkan är du och jag, mötet mellan människor där tron får stötas och blötas. Där den enes frågor får mötas av någon annans erfarenhet likväl som en annans frågor möts av motfrågor eller ett: "jaha, du tänker så".

Att vara människa är att leva ett liv som inte bara innehåller LIV eller DÖD utan många gråskalor däremellan. Ibland känns livet blomstrande, andra dagar som en öken. Och vissa dagar känns livet kanske mest som vardag. Så där vanligt och inte alls så spektakulärt. Vissa får, av outgrundlig anledning, smaka på livets baksida mer än andra. Ingen vet vad som händer imorn och vi kan inte planera ut varenda dag av vårt liv. Det vi kan anta är att livet kommer ge oss både solsken och mörka nätter. För så ser vi både genom historien och i Bibeln och i våra egna liv att det inte bara är ljusa rosa moln att leva som människa. (Men TÄNK att vi har en Gud som går med oss dessa dagar OCKSÅ!)

Livet böljar fram och åter. Vi hamnar förr eller senare på tvivlets väg och efter en tid, utan att man tänkt på det, vandrar man på trons väg utan att man förstod hur det gick till.

När vi samtalar med dem som är barn i tron (eller våra egna barn som vi hoppas och ber ska få en egen tro på Gud) tror jag det är viktigt att ge plats för tvivlet och inte bara för tron. Att inte rygga för svåra frågor som inte har svar utan istället ta emot dem, lyssna och fundera tillsammans. Det ger tröst och förväntan på den tro som kanske finns just runt hörnet om tvivlet. När ödmjukheten över det svåra i att vara människa får samsas med nåden och kärleken från Gud får livet fler nyanser. Det breddar ens Gudsbild och gör Honom större. Ja, är det inte just så; ju svårare det är att förstå Gud desto större blir längtan att lära känna Honom och se mer av vem han är. Och just när man anat något nytt om Gud, desto mindre vet vi. Så stor är han.

I tvivlets dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det ger dig inga svar, men fäster blicken på Honom.
I trons dagar - håll fast vid trosbekännelsen på vem Gud är och be Fader vår så som han lärt oss att be. Det får dig att inte glömma vem han är och att fortsatt ge honom äran, även när man själv tycker att man "ser klart".

Att tvivla är inte att vara svag. Att tvivla är att längta och söka efter sanningen. Och vi kan hålla den i handen som tror.
Att tro är inte att vara starkare än den som tvivlar. Du har erfarit något du kanske förut inte visste om Gud. Och vi kan hålla den i handen som tvivlar.
Så vackert kan syskonskapet vara.

Livet är en resa mellan tvivel och tro, en personlig sådan. Vi vet inte varför vissa böner inte besvaras eller när och hur Herren kommer åter. Vi förstår inte allt om andevärlden. Men om vi vågar dela vår trosresa med varandra kan vi stötta och bekräfta varandra var vi än befinner oss. Och uppmuntra varandra att dra oss närmre Gud för att lära känner mer om vem han är.

Låt dina närmaste trosvänner få vara en del av din livsresa. Dela själv med dig av dina frågor och funderingar så att vi på ett sant och ärligt sätt lär oss möta varandra just där vi är.