Transparens

Just nu lyssnar jag på podden Pingst Relationer. Den inspirerar mig verkligen och för dig som inte funnit den än vill jag bara peppa dig till att kolla in den!

De talar mycket om att vara sårbara och transparenta inför varandra. Att vara äkta kring borden vid kyrkkaffet och i cellen. Dela LIVET och inte den putsade ytan. Det tror jag på!

I vår kyrka älskar vi Jesus, men vi är inte perfekta. Som alla andra brottas vi med livets bagage vi ALLA bär eftersom vi är människor. I vår livsresa vi ALLA går igenom i strävan att bli hela möter vi skuld, skam, självhat, fördömelse, destruktiva tankar på olika sätt (ja det är en LIVSfråga, inget som löser sig på en dag...)

Mitt i allt vårt inre mörker är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade. Som vi är och där vi är.

Några är bundna i dåliga relationer de inte mäktar med att ta sig ur.
Några längtar efter att se ens barn i kyrkan.
Några brottas med porr.
Några vågar inte söka hjälp för sin relation.
Några ser sin kropp i spegeln och hatar det som ses i spegelbilden.
Några är fyllda av fruktan.
Några känner sig som misslyckade föräldrar.
Några har längtat länge efter en livskamrat.
Några klarar inte av att behålla relationer stadigt.
Någon längtar efter att bli sedd.
Någon önskar att en hjälpande hand kunde räckas till en.
Någon har stora livsfrågor som den inte klarar att finna svaret på.

Mitt i allt det jobbiga som livet rymmer är vi älskade. Av nåd. Alltid älskade.
Men delar vi inte det sanna livet med dess fram- och baksidor kan detta leda till känslan av ensamhet. J"ag är nog den enda som brottas med det här...Alla andra verkar ju inte ha problem" Så kan man tänka, för vi vet inte att andra brottas med samma sak! De kanske är med i vår cell, sitter på samma bänkrad, sjunger i lovsångsteamet, predikar, kokar kaffe, är en syster eller bror i Herren. Tänk att kunna vara sanna och dela och finna detta:

Du. Är. Inte. Ensam.

Vi bär ALLA på tunga stenar! Och vi behöver bli bättre på att dela detta med vår inre troende krets (inte HELA kyrkan såklart). När vi delar och vågar visa sårbarhet kan vi bära varandras bördor. Vi känner oss mindre ensamma. Vi presenterar en mer sann bild av vilka vi är. Operfekta, tilltufsade, ohela men SÅ älskade. Och med Guds kärlek och nåd som grund kan vi tillsammans hjälpa varandra att söka bli hela.

Steg för steg på livsresan.