Allt är inte vad det ser ut att vara

Jag passerar en ganska nyplanterad länga träd på min cykelväg till jobbet och har nästan behövt ducka vid ett av dem pga de ännu lågt hängande grenarna. Nu, i oktober när hösten kommit för att stanna, har löven fallit av och alla träden står där nakna. Jag mumlade till ett av träden medan jag passerade: "Ja, vila du. Vi ses nästa år". 

Nästan direkt slog det mig.
Så FEL jag hade! Varför sa jag så?

Jag inser att jag väldigt svepande uttryckt mig om trädens rytm i ett tidigare inlägg där jag skrev om att vi alla har olika säsonger av vila, blomning och fruktbärande. Men ur en synvinkel är det ju raka motsatsen om man tänker efter!

Vad menar jag?

I den "vila" som trädet är i under vintern sker något fantastiskt. De yttre krafterna må omringa trädet; pinande kyla, snö, slask, minusgrader, rått väder, hög kall luft, isande vindar... Men trädets inre liv upprätthålls! Hur?
Jag läste mig till att det beror på att trädet tidigare i livet (ja redan förra hösten!) lagrat fett, kolhydrater och protein för att på så sätt klara kommande vinter. 

Trädet må ha förlorat all sin glans för en tid, det förefaller inte ha någon tydlig uppgift som "syns på ytan", men ändå  hålls det vid liv tack vare dess inre kraft!

Visst är det häftigt!

Genom denna reflektion tycker jag mig se en liknelse för människans liv. Hur viktigt det är att lagra det goda inom oss för att stå pall när yttre omständigheter gör vår tillvaro grå, kall och död. Oavsett om det är en hel vintersäsongen eller bara en liten dipp; vi behöver vara laddade på insidan! Jag tänker också på vikten av att aktivt rusta varandra med det goda så att ingen syster eller bror "dör" på grund av kylan.

Vi behöver varandra. Vi behöver tala liv in i varandra. Tala Guds ord över varandra. De ord du talar till din vän kan vara det som bär igenom svåra tider. De ord någon annan talat, messat, skrivit eller via en sång delat till dig kan vara det du tar sikte på när isande vindar blåser.

Vissa tider kanske vi inte mäktar med att göra underverk, vi orkar bara "stå" som trädet jag cyklade förbi förra veckan gjorde. Men livsprocessen upprätthålls ändå. Tack vare det som sker på insidan.'

Vad får du själv för tankar kring denna betraktelse? Dela med er av era tankar i er cellgrupp eller med familjen!

/Andrea Wallenberg